1.  BEFRUKTNING

 

Efter parningen möts äggen redan i äggledarna av svärmen av spermier. Det är här i äggledarna själva befruktningen sker, genom att den spermier som hinner först fram tränger igenom äggets skal. Så snart detta har skett blockeras ägget så att inga ytterliga spermier kan tränga in. Det skulle leda till en felaktig kromosomuppsättning hos det befruktade ägget – som kallas för zygot. Efter befruktningen börjar zygoten att dela sig. Den kommer att hinna medatt dela sig 4 – 5 gånger medan den vandrar vidare genom äggledaren, och varje gång fördubblas antalet celler. När det är dags att vandra ut i livmodern kommer den att bestå av en geléklump innehållande 16 – 32 celler. Tidigare har nämnts att ägglossningen är utdragen över ett par dagar hos tiken. Vi vet också att tiken kan paras under loppet av en vecka till 10 dagar. Man skulle då kunna tro att valparna blir olika gamla och att de valpar i kullen som är lite mindre skulle vara de som blev till vid den sista parningen under löpet. Så fungerar det emellertid inte. De ägg som avgetts och befruktats först kan sägas vänta in de andra. När hormonnivåerna är de rätta kommer så alla att på en gång komma ut i livmodern. De är då alla i samma ”ålder” ur urtveklingsynpunkt. Denna vandring genom äggledaren tar ganska lång tid hos hund, 10-14 dagar. När zygoterna vandrat ut i livmodern kommer de att ytterligare 7 – 10 dagar flyta fritt omkring där inne och under tiden fördela sig utmed livmoderhornens hela längd. Implantationen, dvs. zygoternas fastväxning vid livmodervägen och den begynnande utvecklingen av moderkakorna sker först 17 – 21 dagarna efter befruktningen.

 

DRÄKTIGHETSTIDEN

När tiken väl är parad inleds ett nytt skede i hennes liv. Vissa tikar förefaller förstå vad som är på gång och axlar sin modersroll redan några dagar efter parningen. De blir lugna och allvarliga och vill inte längre deltaga i de glada lekarna. Andra kan istället förneka situationen in i det sista och blir helt ställda när valpningen kommer igång. De flesta tikar hamnar någonstans mitt emellan dessa ytterligheter. Den genomsnittliga dräktighetstiden hos tik är 63,6 dygn. Lika många tikar valpar på 62:a-66:e dygnet. Gränserna är normalt från 58:e t o m 65:e dygnet. Valparna kan överleva om de föds mellan 53:e och 71:a dygnet Om tiken inte valpar på den dag man har planerat, beror  det som regel på att dräktigheten satte igång långt senare än man trodde, och om tiken parades två eller tre gånger skedde befruktningen troligen vid sista parningen. Om man parar en tik en söndag kommer hon troligen att valpa på söndagen nio veckor senare.


 TECKEN PÅ DRÄKTIGHET

 

Som tikägaren själv kan observera:

·        Viss vulvasvullnad kvarstå efter löpet

·        Hanhundar är intresserade

·        Tiken är illamående i 3:e och /eller 5:e veckan efter parning

·        Spen- och juverförstoring från 5:e veckan

·        Bukförstoring från 5:e veckan

·        Klar , lite seg flytning från ungefär 5:e veckan

·        Fosterröelser kan ses och kännas från 7:e veckan

 

Med veterinär hjälp:

·        Bukpalpation

-         vid 3:e veckan känns fosterblåsorna runda, ca 15 mm i diameter

-         vid 4:e veckan är de mer ovala och ca 25 mm i diameter

-         Vid 5:e veckan är de tylligt ovala och börjar flyta ihop. De är 30– 35 mm i diameter

-         Ultraljud kan göras från 25 – 30 dagars dräktighet och fram till valpningen

·        Röntgen kan göras från ca 42 dagars dräktighet

 

OBS! Hormonbestämningar är inte till någon hjälp på hund.

 

Vulvasvullnaden kvarstår delvis efter löpningen. I vanliga fall återtar vulva sin vanliga storlek inom någon vecka efter löpningens slut. Är tiken dräktig så kan man många gånger se att svullnaden istället kvarstår. Vulva är lite slapp och mjukare än vanligt.

   Spenarna förstoras och blir Rosafärgade från ca tre veckors dräktighet. Detta syns bäst på den unga tiken, som ännu inte har haft någon kull, utan som har små spenar. Efter några kullar är dessa så utsugna att färgskiftningen och den lätta svullnaden kan vara omöjliga att se.

   Förstoring av juvret kan ses från femte dräktighetsveckan. Denna kan vara svår att skilja från skendräktighet. Mot slutet av  dräktighetstiden har emellertid den skendräktiga tiken bara i undantagsfall lika stort juver som den verkligt dräktiga.


   Man ser oftare att tikarna kan bli illamående antingen i tredje dräktighetsveckan eller i femte. Det är i tredje veckan som implantationen sker och det förefaller som om en del tikar reagerar på detta genom att må dåligt någon eller några dagar. Man ser vid denna tidpunkt ibland också en liten lätt blödning. Denna får dock inte vara riklig eller långvarig och blodet ska vara friskt och inte illaluktandeför att det ska betraktas som normalt.

   Bukförstoringen brukar kunna ses från ungefär femte veckan. Det första man ser är vanligtvis en breddning över de bakre revbenen och därefter ett ökat bukomfång. Från ungefär femte till sjunde dräktighetsveckan får de flesta tikar en sparsam, icke illaluktande flytning. I och med att tiken blir dräktig bildas en slempropp i livmodermunnen, vilket har till uppgift att skydda livmoderns innehåll mot bland annat bakterieangrepp. Det är denna slempropp vi kan se, framför allt när tiken har kissat och reser sig upp igen. Det blir då en liten sträng av slem, som rå äggvita, i vulvahåren. Detta är ett säkert tecken på att tiken är dräktig.

   Fosterrörelser kan kännas från sjunde veckan. Oftast syns de också tydligt, åtminstone på kort- och strävhåriga tikar. Man ser ett litet huvud som stångar tiken i bukväggen eller en liten tass som trampar ivrigt. Om alla är vakna och sparkar på en gång kan tiken bli besvärad och tittar sig mot magen eller slickar sig i ett försök att dämpa sparkandet. En del hanhundar är lika intresserade av dräktiga tikar som av löptikar av någon anledning. Har man en sådan så kan man ta honom till hjälp, för att på ett tidigt stadium avgöra om tiken verkligen är dräktig. De flesta hanar reagerar emellertid inte på detta vis.

 

Veterinärundersökning av den dräktiga tiken

 

En van veterinär kan som regel ganska lätt konstatera om tiken är dräktig redan efter 3 –4 veckor genom att känna henne på magen. Vid 3 veckors dräktighet är fosterblåsorna vanligtvis ca 15 mm stora, hårda och väl avskilda från varandra. Vid palpation kan de kännas som en rad med hasselnötter. Vid denna tidpunkt är själva fostret bara någon millimeter stort. Det man känner är i själva verket livmoderväggen som har börjat svälla upp och bildar moderkakor för fostren. Vid fyra veckors dräktighet har fosterblåsorna vuxit till ca 25 mm och börja nu anta en något mer oval form. De är fortfarande väl åtskilda och hårda i konsistensen. Vid fem veckors dräktighet är fosterblåsorna ca 30 – 35 mm stora och tydligt ovala i formen. Genom att fostren börja bli omgivna an en större mängd fostervatten, så blir fosterblåsornas konsistens mjukare. Blåsorna börjar nu också bli så stora att de kommer att ligga an mot varandra, vägg i vägg. Därigenom kommer livmoderhornen att bli jämntjocka och det går inte längre att känna några tydliga gränser mellan fostren. Vill man undersöka en tik efter femte veckan så får man tillgripa andra metoder. En god hjälp är därvid ultraljudsapparaterna. Dessa finns i flera olika modeller och med olika funktioner. Enklast är ultraljudsapparaten som fungerar enligt Dopplermetoden. En ljudsignal utsänds och kommer att reflekteras mot bland annat tikens pulserande blodkärl och mot valparnas hjärtan och kärl. Fostrens hjärtfrekvens ligger mycket högt , vid omkring 200 slag i minuten och är även i övrigt av en hel annan karaktär än tikens.

   Väsentligt mer dyrbar och komplicerad är den så kallade Real-time scannern. Med hjälp av denna kan man studera fostren ( och mycket annat ) på en bildskärm. Man kan se hur fostren rör sig och hur deras hjärtan slår. Det är med denna också relativt lätt att räkna antalet foster, åtminstone så länge de inte är alltför många. Dräktighet kan upptäckas från tredje – fjärde veckan med denna apparatur. Man kan också under den senare delen av dräktigheten använda sig av ett vanligt phonendoskop ( stetoskop ) för att lyssna efter fostrens hjärtljud.

   Med hjälp av vanlig röntgen kan man undersöka tikarna från ca 42 dagars dräktighet. Vid denna tidpunkt har fostrens skelett i normala fall blivit tillräckligt mineraliserade för att de ska kunna urskiljas på röntgenbilden. Till skillnad från övriga djurslag, så kan man hos tik inte konstatera dräktighet genom att göra hormonbestämningar. Hennes hormonspel är det samma oavsett om hon är dräktig, eller bara har löpt utan att ha blivit parad. 

 

Tikens skötsel

 

Man ska avmaska tiken före parningen, men om det inte blivit gjort, ska hon avmaskas tre veckor efter parningen. Både för tikens och valparnas hälsa är det viktigt att hon är fri från både inre och yttre parasiter. Om man inte avmaskat tiken vare sig före parningen eller efter tre veckor, får man vänta tills valparna är födda. Veterinären kan upplysa om bästa tidpunkten för att avmaska tiken, eftersom man måste vara försiktig, då avmaskningsmedlet kan påverka valparna genom modersmjölken. Det är av stor betydelse att tiken förblir i bästa hälsa under dräktigheten.

 

Utfodring av tiken

 

Man får knappast starka och friska valpar från en tik, som inte själv är riktigt utfodrad samt frisk och i god kondition under dräktigheten. Under första dräktighetsmånaden behöver man inte ändra tikens fodervanor, om hon får en riktig och välbalanserad utfodring med alla näringsämnen tillförda i rätt mängd. Om man inte redan ger tiken äggulor, kan man börja med det nu. En liten tik kan få två gulor i veckan, och en stor tik två gulor per dag. Det är stor skillnad mellan olika tikar när det gäller aptiten under dräktigheten. Vissa får stor matlust andra inte. Förutsatt att tiken inte är för tjock, kan hon få äta så mycket hon vill inom vissa gränser. Det är inte mängden foder som är avgörande, utan kvaliteten. Tiken behöver nu större mängd protein, eftersom det bygger upp kroppen. Hon bör få bland annat kött, fisk, mjölk och ägg, om hon står på en hemblandad foderstat. Det är bara foder med högt proteininnerhåll som ska ökas på, däremot inte mjölmat och andra kolhydrater.

   Från fjärde dräktighetsveckan ska utfodringen successivt ökas. Under högdräktigheten och digivningen behöver tiken två till tre gånger så mycket protein, kalk och vitaminer som då hon inte är dräktig. Det är närmast en fråga om personlig smak och vad tiken tidigare är van vid, om man ska ge henne färdigt hundfoder eller hemmablandat. De färdiga fodren innerhåller som regel mineraler, spårämnen och vitaminer, något som även under vanliga förhållanden ska tillsättas hemmablandningar. Det gäller att ta reda på tikens sannolika behov av dessa ämnen för att veta om det använda fodret fyller alla krav på ett avelsfoder. Bland färdigfodren finns också sådana som är avsedda just som avelsfoder och innerhåller alla de

ämnen tiken nu behöver i rätta proportioner och mängder. När tiken blir tjockare, behöver hon få sin föda uppdelad på flera mål. Man kan ge tre mål till att börja med, och senare fyra mål om hon verka få en mycket stor kull. Får hon mjölk är det bäst att ge henne den på morgonen, då behöver hon inte urinera under natten. Ge inte tiken för blöt mat, annars kommer hon att få besvär med tandstensbeläggning. Morötter, grova hundkex och stora rörben – om hon tål vid att äta

ben – ger tuggmotion som motverkar uppkomst av tandsten. Från och med första dräktighetsdagen ska hon få dricka så mycket vatten hon vill. Detta för att hennes kropp måste bilda fostervätskan, som sedan kommer att finnas i vattenblåsorna som skyddar valparna.

 

Motion

 

Den dräktiga tiken bör få sin vanliga motion tills hon börjar bli tung i kroppen, då man börjar trappa ner motionen så att hon inte blir ansträngd. Om tiken är van vid ett par timmars daglig motion utomhus varje dag, ska hon får fortsätta med det för att hålla sig frisk och i god kondition. Det är betydelsefullt att hon håller sina muskler starka så att hon vid valpningen har tillräcklig styrka att föda fram valparna. Man får aldrig behandla en dräktig tik som invalid, men när hon börja bli tjock och otymplig bör motionen efter hand minskas.

 

Valpning

 

Valpning är termen som används om valpars födsel. Samma term används om


rävar, vargar och andra hundarter. Eftersom tamhundarna uppvisar sådana stora skillnader både i storlek byggnad, är det helt klart att tikarnas valpning kan varierar betydligt, och skilja sig från det man kallar normala valpningar och ändå vara normala för just deras ras. Det finns ( 1981 ) 240 raser som är officiellt erkända av Svenska kennelklubben, och varierar i storlek alltifrån små dvärghundar som chihuahuan, som anses vara världens minsta hundras som ofta bara får en valp eller två, till motsatt ytterlighet, grand danois, som är en av världens största hundraser och kan få fjorton valpar och mer. Den största valpkull som rapporterats inom någon ras där samtliga

överlevde och blev friska hundar, var en kull på tjugotre valpar. Därför är det självklart att den tid som det tar för en tik att föda en kull valpar varierar avsevärt, från ras till ras och inom en och samma ras. Oavsett ras och om tiken tidigare har haft lätta valpningar, ska hon aldrig få lov att valpa utan tillsyn. Tikar som lever som familjemedlemmar vill som regel ha ägaren i närheten vid sådana tillfällen, och de utför ett bättre arbete om de får uppmuntran och medkänsla.

 

Förberedelser för valpningen

 

Först måste man bestämma sig för var tiken ska valpa. Under de två första levnadsveckorna bör valparna ha en temperatur på 24 grader i sin omgivning. En bra valpningslåda med tjocka lager tidningspapper i botten, och till att börja med kan tiken få en filt att sova på. När valpningen är förestående kommer hon säkert att bädda som en galning och riva sönder tidningarna och kanske även filten. Filten kan man förstås plocka bort när det blir så dags. Tidningspapper är utmärkt för tiken att valpa på, det är varmt och suger effektivt upp all vätska. De nersmutsade tidningarna byts efter hand ut mot rena. Tiken bör få sova i sin nya låda i åtminstone tio dagar innan hon ska valpa. Alla förberedelser för valpningen ska göras i god tid.

 

Valpningsbrickan

 

Gör i ordning en bricka med all nödvändig utrustning för valpningen. Där ska finnas en rulle mjukt hushållspapper att torka valparna torra med, och en klocka för att kunna notera tiden för valpningen och tiden mellan valparna. Ha gärna ett anteckningsblock till hands och skriv upp alla detaljer kring valpningen, det är bra att läsa för kommande förlossningar, och fäst en lapp med telefonnumret till veterinären på väggen vid telefonen så att den inte förkommer. En hushållsvåg bör stå redo, så att man kan väga valparna direkt efter födseln. Som regel valpar tikarna mellan sextionde och sextiotredje dagen. Ofta föds stora kullar lite tidigare, och små kullar något senare. Bland de riktigt små raserna valpar tikarna ofta tre dagar tidigare än genomsnittet. Tikens

normaltemperatur är 38-38,5 grader. Dygnet innan tiken ska valpa brukar temperaturen sjunka till nära eller under 37 grader. Om temperaturen håller sig konstant, ska tiken troligtvis inte valpa inom det närmaste dygnet. Några dagar före valpningen vill tiken troligtvis inte längre gå på promenader. Men det är inte direkt ovanligt att en tik varit ute och gått, kommit hem, hoppat upp i sin valplåda och fött den första valpen utan några egentliga värkar.

 

De första tecknen

 

De första tecknen på att valpningen är omedelbart förestående varierar från tik till tik, och kan också skifta beroende om det är en och samma tiks första kull eller ej. Om det är första valpningen kan tiken ofta vara lite ängslig och orolig, eftersom hon inte riktigt förstå vad som håller på att hända med henne. Många tikar blir mycket upphetsade och rastlösa när de ska ha sin första kull, och de kan rusa runt i huset och se helt förvirrade ut eller vandra runt, runt i sin rastgård. Ofta gnäller och piper de, och börja då riva gräva i hörnen, eller river de sönder sina filtar, och visa tydliga tecken på att de mår långt ifrån bra. Vissa tikar matvägrar upp till två dygn före valpningen. Men tikarna kan lika väl bete sig på precis motsatt sätt, och sätta igång och valpa utan några tecken på att de skulle vara förestående. De kan föda sin kull snabbt och utan hjälp. Om det är tikens första kull har hon som regel ingen mjölk förrän själva värkarbetet startar, medan en tik som haft kullar tidigare ofta får mjölk både fyra och fem dagar före valpningen. Vid förestående förlossning mjuknar också bäckenligamenten, särskilt vid svansrot och sittben. Under tiden före valpningen blir tiken mer kärleksfull gentemot sina ägare. Några timmar innan värkarbetet sätter igång ligger tiken ofta i en mycket typisk ställning, som hundar  annars sällan använder. Hon ligger då på magen, med frambenen helt framåtsträckta och huvudet platt ner mellan frambenen, och har ett alldeles särskilt, sorgset uttryck i ögonen. Hela tiden tittar hon bedjande på sin ägare och ser djupt orolig ut.


Värkarbetets början

 

Några timmar före värkarbetet sätter igång blir slidan mjukare och mer framträdande och utsöndra en tjockflytande, klibbig vätska, som man inte alltid observera, särskilt inte hos de mindre raserna. Samtidigt sjunker temperaturen till ca 37,2 grader. Man vet inte exakt vad det är som sätter igång värkarbetet, bara att det beror på en samverkan mellan flera hormoner. En del ökar, andra minskar i mängd och aktivitet. Slutet på dräktigheten innebär t ex att progesteronmängden går ner, vilket inträffar cirka ett dygn före förlossningen. Första fasen av valpningen är en orolig och besvärlig period då tiken ofta skakar och har frossa, och den kan sträcka sig från någon timme till ett dygn. Under denna tid kommer tiken att riva och bädda i sin låda. Själva värkarbetet kan delas upp i tre klart avgränsade stadier. Första stadiet är öppningsskedet då förlossningsvägarna vidgar sig. Andra stadiet är utstötandet av valpen, då man kan se och känna sammandragningarna i livmodern. Detta stadium kan vara upp till två timmar under en normal valpning. Tredje stadiet är när tiken stöter ut efterbörden. Det sker som regel fem till femton minuter efter valpens födelse. Ibland kommer den ut med nästa valp. Tikens obehag i förlossningens första skede orsakas av tryck inne i buken. De tidiga värkarna är besvärliga och ansträngande och få tiken allt rastlösare. Hon tittar oroligt på sin bakdel och snurra runt, runt och lägger sig sedan ner, men som regel dröjer det inte länge innan hon är på benen igen. Tiken visar alla tecken på att ha det besvärligt. I detta skede kan vissa tikar till och med ha uppkastningar, och de allra flesta matvägrar. Så länge värkarna inte blivit kraftiga, regelbundna och synliga, kan de inte orsaka tiken eller valparna någon skada. När värkarna tilltar och andra stadiet börjar, vill tiken som regel ligga ner med bakdelen hårt pressad mot lådväggen när hon spänner sig. Flertalet tikar valpar liggande på högra sidan, men vissa tikar föredrar att stå upp, och en del gör dat ena och än det andra. Steg för steg trycks vattenblåsan med valpen genom livmoderhalsens kant och in i slidan. Till en börja trycker livmoderhalsen på vattenblåsan, och det tvingar vattenblåsan in i passagen. Så småningom blir passagen mjukare och allt mer uttänjd, tills slutligen livmodern, cervix och slidan bildar en enda vid passage. Under andra stadiet kan man både känna bukens sammandragningar, om man lägger en hand på tikens buk, och se dem, eftersom livmodern spänns vid varje sammandragning Mellan sammandragningarna slappnar tiken av och flåsar eller andas tungt. Hon har ett frånvarande uttryck i ögonen. Hon kan till och med skrika till under en värk. Flåsnigarna är oftast första märkbara tecknet på att tiken har påbörjat värkarbetet. Bit för bit pressas långsamt vattenblåsan med valpen i ( som regel kommer huvudet först, följt av frambenen ) av sammandragningarna bäckenet. Valpen trycks vid varje stark sammandragning med kraft mot vulvan. Den valp som ligger längst bak i livmodern kommer först ut, och tyvärr är det oftast den största i hela kullen och den som är den besvärligast att få ut. Som regel brister vattenblåsan mitt i en värk under detta stadium. Ibland kan den visa sig och försvinna in i  tiken igen flera gånger, innan den antingen brister av trycket inifrån eller av att tiken slickar på den, i allmänhet genom en kombination av båda. Nybörjare tar ofta miste och förväxlar vattenblåsan med en valp och har sönder blåsan. Det ska man låta bli. Det är lätt att avgöra om det är en valp som kommer, genom att känna med handen strax ovanför vulvan. Om det är vattenblåsan känns det mjukt, om det är en valp känns det hårt och fast och är troligen valpens huvud. När den yttre blåsan har brustit låter naturen tiken ta en vilopaus för att samla krafter inför den avslutande ansträngningen med krystvärkar. De är mycket intensiva och påfrestande. Trycket och kraften från alla dessa samandragningar, som nu även inkludera de ofrivilliga sammandragningar i livmodern, vilka är de viktigaste, kombinerade med de viljestyrda sammandragningarna av bukmusklerna och diafragman, samverkar och trycker på dessa passiva valparna tills slutningen en av dem kommer ut. Valpen kan antingen komma helt och hållet innersluten i den inre blåsan, men denna kan också ha brustit under förlossningen. Valpen sitter fast vid navelsträngen och denna sitter i sin andra ände fast vid moderkakan, som vid det här laget antingen redan har lossnat eller är på väg att lossna från livmoderväggen. Moderkakan kommer antingen tillsammans med valpen eller strax efter. Tiken villar några sekunder efter ansträngningen och sätter sedan igång med att slita sönder fosterhinnorna och navelsträngen med tänderna. Hon slickar och stimulera valpen, som snabbt ska leta sig fram till en spene, och under normala förhållanden genast börja suga. Om tiken har haft ett långdraget och ansträngande värkarbete kan hon ibland vara så utpumpad – och ibland även psykiskt i obalans – att hon inte gör några ansträngningar för att få bort fosterhinnorna från valpen eller biter av navelsträngen. Då ska man uppmuntra tiken att vila sig, men det är livsviktigt för valpen att den som assistera snabbt får bort fosterhinnorna från dess mun så att den får luft och kan andas. Görs inte detta omedelbart kvävs valpen.


 

 

Sammanfattning av en normal valpning

 

1.     Temperaturen sjunker 24-48 timmar före valpningen.

2.     Tiken ligger utsträckt med huvudet mellan frambenen.

3.     Hon blir allt rastlösare, ett säkert tecken på att förlossningsarbetet satt igång.

4.     Hon tittar på bakdelen och slickar den.

5.     Hon vägar äta, dock inte alltid.

6.     Någon gång är hon illamående.

7.     Vulvan är svullen och mjuk och har klara slemmiga flytningar.

8.     Hon börja trycka sig mot väggen i valplådan och spänna sig under värkarbetets andra stadium.

9.     Tag tiden från och med nu.

10. Ofta börjar hon riva i lådan mellan värkar och flämtningar.

11. Återkommande regelbundna eller oregelbundna.

12. Vattenblåsan blir synlig. Ta inte fel och tro att det är en valp.

13.       Som regel går blåsan sönder av sig själv eller slits sönder av tiken.

14.       Strax efter syns första valpen. Nosen först, frambenen sträckta framåt och uppdragna under hakan.

15.       Valpen är född. Ta isär hinnan vid nosen.

16.       Drag ur moderkakan, efterbörden.

17.       Pressa blodet ur navelsträngen och ta sedan av den genom att nypa ihop och slita av.

18.       Torka valpen torr, lägg den vid en spene och se till att den suger.

19.       Tiken äter förmodligen upp efterbörden.

20.       Väg valpen.

21.       Gör rent i lådan och byt ut de söliga tidnigarna mot rena.

22.       Ge tiken lite sval mjölk med druvsocker i.

23.       Låt tiken vila efter varje valp.

24.       Ta ut tiken så hon får rasta av sig, om valpningen drar ut på tiden.

25.        Var noga med att räkna alla efterbördar, håll reda på att även den sista kommit. Kontrollera att det inte finns någon valp kvar i tiken. Vid tvekan kontakta veterinär.

26.       Varningstecken: Starka värkar utan resultat under två timmar, uppehåll i värkarbetet under flera timmar, om tiken kollapsar eller får krampryckningar. Om det ovanliga händer att tiken åter börja få värkar efter en lång paus, är de som regel inte starka nog för att få fram mer än en valp, om ens det.

27.       Om valparna dröjer, ta temperaturen på tiken varje dag.

28.       Valparna klarar sig några timmar efter det att yttre vattenblåsan har brustit om inte moderkakan har lossnat från livmoderväggen och om navelsträngen är hel.

29.       Hindra tiken från att slicka den inre, rödaktiga blåsan, innan valpen är född. Om den brister är valpen i fara.

30.       Ha om mjöligt en 10 ml spruta och kanyl och ampuller med kalciumglukonatlösning till hands. En injektion vid första tecken på eklampsi ger dramatiska resultat.

31.       Titta efter tecken på diarré hos valparna.

32.       Om de är sjuka, utfodra dem med ljummen yoghurt med hjälp av nappflaska.