1.
BEFRUKTNING
Efter parningen möts äggen redan i
äggledarna av svärmen av spermier. Det är här i äggledarna själva
befruktningen sker, genom att den spermier som hinner först fram tränger
igenom äggets skal. Så snart detta har skett blockeras ägget så att inga
ytterliga spermier kan tränga in. Det skulle leda till en felaktig
kromosomuppsättning hos det befruktade ägget – som kallas för zygot.
Efter befruktningen börjar zygoten att dela sig. Den kommer att hinna medatt
dela sig 4 – 5 gånger medan den vandrar vidare genom äggledaren, och varje
gång fördubblas antalet celler. När det är dags att vandra ut i livmodern
kommer den att bestå av en geléklump innehållande 16 – 32 celler.
Tidigare har nämnts att ägglossningen är utdragen över ett par dagar hos
tiken. Vi vet också att tiken kan paras under loppet av en vecka till 10
dagar. Man skulle då kunna tro att valparna blir olika gamla och att de
valpar i kullen som är lite mindre skulle vara de som blev till vid den sista
parningen under löpet. Så fungerar det emellertid inte. De ägg som avgetts
och befruktats först kan sägas vänta in de andra. När hormonnivåerna är
de rätta kommer så alla att på en gång komma ut i livmodern. De är då
alla i samma ”ålder” ur urtveklingsynpunkt. Denna vandring genom
äggledaren tar ganska lång tid hos hund, 10-14 dagar. När zygoterna vandrat
ut i livmodern kommer de att ytterligare 7 – 10 dagar flyta fritt omkring
där inne och under tiden fördela sig utmed livmoderhornens hela längd.
Implantationen, dvs. zygoternas fastväxning vid livmodervägen och den
begynnande utvecklingen av moderkakorna sker först 17 – 21 dagarna efter
befruktningen.
DRÄKTIGHETSTIDEN
När tiken väl är parad inleds ett
nytt skede i hennes liv. Vissa tikar förefaller förstå vad som är på
gång och axlar sin modersroll redan några dagar efter parningen. De blir
lugna och allvarliga och vill inte längre deltaga i de glada lekarna. Andra
kan istället förneka situationen in i det sista och blir helt ställda när
valpningen kommer igång. De flesta tikar hamnar någonstans mitt emellan
dessa ytterligheter. Den genomsnittliga dräktighetstiden hos tik är 63,6
dygn. Lika många tikar valpar på 62:a-66:e dygnet. Gränserna är normalt
från 58:e t o m 65:e dygnet. Valparna kan överleva om de föds mellan 53:e
och 71:a dygnet Om tiken inte valpar på den dag man har planerat, beror
det som regel på att dräktigheten satte igång långt senare än man
trodde, och om tiken parades två eller tre gånger skedde befruktningen
troligen vid sista parningen. Om man parar en tik en söndag kommer hon
troligen att valpa på söndagen nio veckor senare.
TECKEN
PÅ DRÄKTIGHET
Som tikägaren själv kan observera:
·
Viss vulvasvullnad kvarstå efter löpet
·
Hanhundar är intresserade
·
Tiken är illamående i 3:e och /eller 5:e veckan efter parning
·
Spen- och juverförstoring från 5:e veckan
·
Bukförstoring från 5:e veckan
·
Klar , lite seg flytning från ungefär 5:e veckan
·
Fosterröelser kan ses och kännas från 7:e veckan
Med veterinär hjälp:
·
Bukpalpation
-
vid 3:e veckan känns fosterblåsorna runda, ca 15 mm i diameter
-
vid 4:e veckan är de mer ovala och ca 25 mm i diameter
-
Vid 5:e veckan är de tylligt ovala och börjar flyta ihop. De är 30–
35 mm i diameter
-
Ultraljud kan göras från 25 – 30 dagars dräktighet och fram till
valpningen
·
Röntgen kan göras från ca 42 dagars dräktighet
OBS! Hormonbestämningar är inte
till någon hjälp på hund.
Vulvasvullnaden kvarstår delvis
efter löpningen. I vanliga fall återtar vulva sin vanliga storlek inom
någon vecka efter löpningens slut. Är tiken dräktig så kan man många
gånger se att svullnaden istället kvarstår. Vulva är lite slapp och
mjukare än vanligt.
Spenarna förstoras och blir Rosafärgade från ca tre veckors
dräktighet. Detta syns bäst på den unga tiken, som ännu inte har haft
någon kull, utan som har små spenar. Efter några kullar är dessa så
utsugna att färgskiftningen och den lätta svullnaden kan vara omöjliga att
se.
Förstoring av juvret kan ses från femte dräktighetsveckan. Denna kan
vara svår att skilja från skendräktighet. Mot slutet av
dräktighetstiden har emellertid den skendräktiga tiken bara i
undantagsfall lika stort juver som den verkligt dräktiga.
Man ser oftare att tikarna kan bli illamående antingen i tredje
dräktighetsveckan eller i femte. Det är i tredje veckan som implantationen
sker och det förefaller som om en del tikar reagerar på detta genom att må
dåligt någon eller några dagar. Man ser vid denna tidpunkt ibland också en
liten lätt blödning. Denna får dock inte vara riklig eller långvarig och
blodet ska vara friskt och inte illaluktandeför att det ska betraktas som
normalt.
Bukförstoringen brukar kunna ses från ungefär femte veckan. Det
första man ser är vanligtvis en breddning över de bakre revbenen och
därefter ett ökat bukomfång. Från ungefär femte till sjunde
dräktighetsveckan får de flesta tikar en sparsam, icke illaluktande
flytning. I och med att tiken blir dräktig bildas en slempropp i
livmodermunnen, vilket har till uppgift att skydda livmoderns innehåll mot
bland annat bakterieangrepp. Det är denna slempropp vi kan se, framför allt
när tiken har kissat och reser sig upp igen. Det blir då en liten sträng av
slem, som rå äggvita, i vulvahåren. Detta är ett säkert tecken på att
tiken är dräktig.
Fosterrörelser kan kännas från sjunde veckan. Oftast syns de också
tydligt, åtminstone på kort- och strävhåriga tikar. Man ser ett litet
huvud som stångar tiken i bukväggen eller en liten tass som trampar ivrigt.
Om alla är vakna och sparkar på en gång kan tiken bli besvärad och tittar
sig mot magen eller slickar sig i ett försök att dämpa sparkandet. En del
hanhundar är lika intresserade av dräktiga tikar som av löptikar av någon
anledning. Har man en sådan så kan man ta honom till hjälp, för att på
ett tidigt stadium avgöra om tiken verkligen är dräktig. De flesta hanar
reagerar emellertid inte på detta vis.
Veterinärundersökning av den
dräktiga tiken
En van veterinär kan som regel
ganska lätt konstatera om tiken är dräktig redan efter 3 –4 veckor genom
att känna henne på magen. Vid 3 veckors dräktighet är fosterblåsorna
vanligtvis ca 15 mm stora, hårda och väl avskilda från varandra. Vid
palpation kan de kännas som en rad med hasselnötter. Vid denna tidpunkt är
själva fostret bara någon millimeter stort. Det man känner är i själva
verket livmoderväggen som har börjat svälla upp och bildar moderkakor för
fostren. Vid fyra veckors dräktighet har fosterblåsorna vuxit till ca 25 mm
och börja nu anta en något mer oval form. De är fortfarande väl åtskilda
och hårda i konsistensen. Vid fem veckors dräktighet är fosterblåsorna ca
30 – 35 mm stora och tydligt ovala i formen. Genom att fostren börja bli
omgivna an en större mängd fostervatten, så blir fosterblåsornas
konsistens mjukare. Blåsorna börjar nu också bli så stora att de kommer
att ligga an mot varandra, vägg i vägg. Därigenom kommer livmoderhornen att
bli jämntjocka och det går inte längre att känna några tydliga gränser
mellan fostren. Vill man undersöka en tik efter femte veckan så får man
tillgripa andra metoder. En god hjälp är därvid ultraljudsapparaterna.
Dessa finns i flera olika modeller och med olika funktioner. Enklast är
ultraljudsapparaten som fungerar enligt Dopplermetoden. En ljudsignal utsänds
och kommer att reflekteras mot bland annat tikens pulserande blodkärl och mot
valparnas hjärtan och kärl. Fostrens hjärtfrekvens ligger mycket högt ,
vid omkring 200 slag i minuten och är även i övrigt av en hel annan
karaktär än tikens.
Väsentligt mer dyrbar och komplicerad är den så kallade Real-time
scannern. Med hjälp av denna kan man studera fostren ( och mycket annat ) på
en bildskärm. Man kan se hur fostren rör sig och hur deras hjärtan slår.
Det är med denna också relativt lätt att räkna antalet foster, åtminstone
så länge de inte är alltför många. Dräktighet kan upptäckas från
tredje – fjärde veckan med denna apparatur. Man kan också under den senare
delen av dräktigheten använda sig av ett vanligt phonendoskop ( stetoskop )
för att lyssna efter fostrens hjärtljud.
Med hjälp av vanlig röntgen kan man undersöka tikarna från ca 42
dagars dräktighet. Vid denna tidpunkt har fostrens skelett i normala fall
blivit tillräckligt mineraliserade för att de ska kunna urskiljas på
röntgenbilden. Till skillnad från övriga djurslag, så kan man hos tik inte
konstatera dräktighet genom att göra hormonbestämningar. Hennes hormonspel
är det samma oavsett om hon är dräktig, eller bara har löpt utan att ha
blivit parad.
Tikens skötsel
Man ska avmaska tiken före
parningen, men om det inte blivit gjort, ska hon avmaskas tre veckor efter
parningen. Både för tikens och valparnas hälsa är det viktigt att hon är
fri från både inre och yttre parasiter. Om man inte avmaskat tiken vare sig
före parningen eller efter tre veckor, får man vänta tills valparna är
födda. Veterinären kan upplysa om bästa tidpunkten för att avmaska tiken,
eftersom man måste vara försiktig, då avmaskningsmedlet kan påverka
valparna genom modersmjölken. Det är av stor betydelse att tiken förblir i
bästa hälsa under dräktigheten.
Utfodring av tiken
Man får knappast starka och friska
valpar från en tik, som inte själv är riktigt utfodrad samt frisk och i god
kondition under dräktigheten. Under första dräktighetsmånaden behöver man
inte ändra tikens fodervanor, om hon får en riktig och välbalanserad
utfodring med alla näringsämnen tillförda i rätt mängd. Om man inte redan
ger tiken äggulor, kan man börja med det nu. En liten tik kan få två gulor
i veckan, och en stor tik två gulor per dag. Det är stor skillnad mellan
olika tikar när det gäller aptiten under dräktigheten. Vissa får stor
matlust andra inte. Förutsatt att tiken inte är för tjock, kan hon få äta
så mycket hon vill inom vissa gränser. Det är inte mängden foder som är
avgörande, utan kvaliteten. Tiken behöver nu större mängd protein,
eftersom det bygger upp kroppen. Hon bör få bland annat kött, fisk, mjölk
och ägg, om hon står på en hemblandad foderstat. Det är bara foder med
högt proteininnerhåll som ska ökas på, däremot inte mjölmat och andra
kolhydrater.
Från fjärde dräktighetsveckan ska utfodringen successivt ökas.
Under högdräktigheten och digivningen behöver tiken två till tre gånger
så mycket protein, kalk och vitaminer som då hon inte är dräktig. Det är
närmast en fråga om personlig smak och vad tiken tidigare är van vid, om
man ska ge henne färdigt hundfoder eller hemmablandat. De färdiga fodren
innerhåller som regel mineraler, spårämnen och vitaminer, något som även
under vanliga förhållanden ska tillsättas hemmablandningar. Det gäller att
ta reda på tikens sannolika behov av dessa ämnen för att veta om det
använda fodret fyller alla krav på ett avelsfoder. Bland färdigfodren finns
också sådana som är avsedda just som avelsfoder och innerhåller alla de
ämnen tiken nu behöver i rätta
proportioner och mängder. När tiken blir tjockare, behöver hon få sin
föda uppdelad på flera mål. Man kan ge tre mål till att börja med, och
senare fyra mål om hon verka få en mycket stor kull. Får hon mjölk är det
bäst att ge henne den på morgonen, då behöver hon inte urinera under
natten. Ge inte tiken för blöt mat, annars kommer hon att få besvär med
tandstensbeläggning. Morötter, grova hundkex och stora rörben – om hon
tål vid att äta
ben – ger tuggmotion som motverkar
uppkomst av tandsten. Från och med första dräktighetsdagen ska hon få
dricka så mycket vatten hon vill. Detta för att hennes kropp måste bilda
fostervätskan, som sedan kommer att finnas i vattenblåsorna som skyddar
valparna.
Motion
Den dräktiga tiken bör få sin
vanliga motion tills hon börjar bli tung i kroppen, då man börjar trappa
ner motionen så att hon inte blir ansträngd. Om tiken är van vid ett par
timmars daglig motion utomhus varje dag, ska hon får fortsätta med det för
att hålla sig frisk och i god kondition. Det är betydelsefullt att hon
håller sina muskler starka så att hon vid valpningen har tillräcklig styrka
att föda fram valparna. Man får aldrig behandla en dräktig tik som invalid,
men när hon börja bli tjock och otymplig bör motionen efter hand minskas.
Valpning
Valpning är termen som används om
valpars födsel. Samma term används om
rävar, vargar och andra hundarter.
Eftersom tamhundarna uppvisar sådana stora skillnader både i storlek
byggnad, är det helt klart att tikarnas valpning kan varierar betydligt, och
skilja sig från det man kallar normala valpningar och ändå vara normala
för just deras ras. Det finns ( 1981 ) 240 raser som är officiellt erkända
av Svenska kennelklubben, och varierar i storlek alltifrån små dvärghundar
som chihuahuan, som anses vara världens minsta hundras som ofta bara får en
valp eller två, till motsatt ytterlighet, grand danois, som är en av
världens största hundraser och kan få fjorton valpar och mer. Den största
valpkull som rapporterats inom någon ras där samtliga
överlevde och blev friska hundar,
var en kull på tjugotre valpar. Därför är det självklart att den tid som
det tar för en tik att föda en kull valpar varierar avsevärt, från ras
till ras och inom en och samma ras. Oavsett ras och om tiken tidigare har haft
lätta valpningar, ska hon aldrig få lov att valpa utan tillsyn. Tikar som
lever som familjemedlemmar vill som regel ha ägaren i närheten vid sådana
tillfällen, och de utför ett bättre arbete om de får uppmuntran och
medkänsla.
Förberedelser för valpningen
Först måste man bestämma sig för
var tiken ska valpa. Under de två första levnadsveckorna bör valparna ha en
temperatur på 24 grader i sin omgivning. En bra valpningslåda med tjocka
lager tidningspapper i botten, och till att börja med kan tiken få en filt
att sova på. När valpningen är förestående kommer hon säkert att bädda
som en galning och riva sönder tidningarna och kanske även filten. Filten
kan man förstås plocka bort när det blir så dags. Tidningspapper är
utmärkt för tiken att valpa på, det är varmt och suger effektivt upp all
vätska. De nersmutsade tidningarna byts efter hand ut mot rena. Tiken bör
få sova i sin nya låda i åtminstone tio dagar innan hon ska valpa. Alla
förberedelser för valpningen ska göras i god tid.
Valpningsbrickan
Gör i ordning en bricka med all
nödvändig utrustning för valpningen. Där ska finnas en rulle mjukt
hushållspapper att torka valparna torra med, och en klocka för att kunna
notera tiden för valpningen och tiden mellan valparna. Ha gärna ett
anteckningsblock till hands och skriv upp alla detaljer kring valpningen, det
är bra att läsa för kommande förlossningar, och fäst en lapp med
telefonnumret till veterinären på väggen vid telefonen så att den inte
förkommer. En hushållsvåg bör stå redo, så att man kan väga valparna
direkt efter födseln. Som regel valpar tikarna mellan sextionde och
sextiotredje dagen. Ofta föds stora kullar lite tidigare, och små kullar
något senare. Bland de riktigt små raserna valpar tikarna ofta tre dagar
tidigare än genomsnittet. Tikens
normaltemperatur är 38-38,5 grader.
Dygnet innan tiken ska valpa brukar temperaturen sjunka till nära eller under
37 grader. Om temperaturen håller sig konstant, ska tiken troligtvis inte
valpa inom det närmaste dygnet. Några dagar före valpningen vill tiken
troligtvis inte längre gå på promenader. Men det är inte direkt ovanligt
att en tik varit ute och gått, kommit hem, hoppat upp i sin valplåda och
fött den första valpen utan några egentliga värkar.
De första tecknen
De första tecknen på att valpningen
är omedelbart förestående varierar från tik till tik, och kan också
skifta beroende om det är en och samma tiks första kull eller ej. Om det är
första valpningen kan tiken ofta vara lite ängslig och orolig, eftersom hon
inte riktigt förstå vad som håller på att hända med henne. Många tikar
blir mycket upphetsade och rastlösa när de ska ha sin första kull, och de
kan rusa runt i huset och se helt förvirrade ut eller vandra runt, runt i sin
rastgård. Ofta gnäller och piper de, och börja då riva gräva i hörnen,
eller river de sönder sina filtar, och visa tydliga tecken på att de mår
långt ifrån bra. Vissa tikar matvägrar upp till två dygn före valpningen.
Men tikarna kan lika väl bete sig på precis motsatt sätt, och sätta igång
och valpa utan några tecken på att de skulle vara förestående. De kan
föda sin kull snabbt och utan hjälp. Om det är tikens första kull har hon
som regel ingen mjölk förrän själva värkarbetet startar, medan en tik som
haft kullar tidigare ofta får mjölk både fyra och fem dagar före
valpningen. Vid förestående förlossning mjuknar också bäckenligamenten,
särskilt vid svansrot och sittben. Under tiden före valpningen blir tiken
mer kärleksfull gentemot sina ägare. Några timmar innan värkarbetet
sätter igång ligger tiken ofta i en mycket typisk ställning, som hundar
annars sällan använder. Hon ligger då på magen, med frambenen helt
framåtsträckta och huvudet platt ner mellan frambenen, och har ett alldeles
särskilt, sorgset uttryck i ögonen. Hela tiden tittar hon bedjande på sin
ägare och ser djupt orolig ut.
Värkarbetets början
Några timmar före värkarbetet
sätter igång blir slidan mjukare och mer framträdande och utsöndra en
tjockflytande, klibbig vätska, som man inte alltid observera, särskilt inte
hos de mindre raserna. Samtidigt sjunker temperaturen till ca 37,2 grader. Man
vet inte exakt vad det är som sätter igång värkarbetet, bara att det beror
på en samverkan mellan flera hormoner. En del ökar, andra minskar i mängd
och aktivitet. Slutet på dräktigheten innebär t ex att progesteronmängden
går ner, vilket inträffar cirka ett dygn före förlossningen. Första fasen
av valpningen är en orolig och besvärlig period då tiken ofta skakar och
har frossa, och den kan sträcka sig från någon timme till ett dygn. Under
denna tid kommer tiken att riva och bädda i sin låda. Själva värkarbetet
kan delas upp i tre klart avgränsade stadier. Första stadiet är
öppningsskedet då förlossningsvägarna vidgar sig. Andra stadiet är
utstötandet av valpen, då man kan se och känna sammandragningarna i
livmodern. Detta stadium kan vara upp till två timmar under en normal
valpning. Tredje stadiet är när tiken stöter ut efterbörden. Det sker som
regel fem till femton minuter efter valpens födelse. Ibland kommer den ut med
nästa valp. Tikens obehag i förlossningens första skede orsakas av tryck
inne i buken. De tidiga värkarna är besvärliga och ansträngande och få
tiken allt rastlösare. Hon tittar oroligt på sin bakdel och snurra runt,
runt och lägger sig sedan ner, men som regel dröjer det inte länge innan
hon är på benen igen. Tiken visar alla tecken på att ha det besvärligt. I
detta skede kan vissa tikar till och med ha uppkastningar, och de allra flesta
matvägrar. Så länge värkarna inte blivit kraftiga, regelbundna och
synliga, kan de inte orsaka tiken eller valparna någon skada. När värkarna
tilltar och andra stadiet börjar, vill tiken som regel ligga ner med bakdelen
hårt pressad mot lådväggen när hon spänner sig. Flertalet tikar valpar
liggande på högra sidan, men vissa tikar föredrar att stå upp, och en del
gör dat ena och än det andra. Steg för steg trycks vattenblåsan med valpen
genom livmoderhalsens kant och in i slidan. Till en börja trycker
livmoderhalsen på vattenblåsan, och det tvingar vattenblåsan in i passagen.
Så småningom blir passagen mjukare och allt mer uttänjd, tills slutligen
livmodern, cervix och slidan bildar en enda vid passage. Under andra stadiet
kan man både känna bukens sammandragningar, om man lägger en hand på
tikens buk, och se dem, eftersom livmodern spänns vid varje sammandragning
Mellan sammandragningarna slappnar tiken av och flåsar eller andas tungt. Hon
har ett frånvarande uttryck i ögonen. Hon kan till och med skrika till under
en värk. Flåsnigarna är oftast första märkbara tecknet på att tiken har
påbörjat värkarbetet. Bit för bit pressas långsamt vattenblåsan med
valpen i ( som regel kommer huvudet först, följt av frambenen ) av
sammandragningarna bäckenet. Valpen trycks vid varje stark sammandragning med
kraft mot vulvan. Den valp som ligger längst bak i livmodern kommer först
ut, och tyvärr är det oftast den största i hela kullen och den som är den
besvärligast att få ut. Som regel brister vattenblåsan mitt i en värk
under detta stadium. Ibland kan den visa sig och försvinna in i
tiken igen flera gånger, innan den antingen brister av trycket
inifrån eller av att tiken slickar på den, i allmänhet genom en kombination
av båda. Nybörjare tar ofta miste och förväxlar vattenblåsan med en valp
och har sönder blåsan. Det ska man låta bli. Det är lätt att avgöra om
det är en valp som kommer, genom att känna med handen strax ovanför vulvan.
Om det är vattenblåsan känns det mjukt, om det är en valp känns det hårt
och fast och är troligen valpens huvud. När den yttre blåsan har brustit
låter naturen tiken ta en vilopaus för att samla krafter inför den
avslutande ansträngningen med krystvärkar. De är mycket intensiva och
påfrestande. Trycket och kraften från alla dessa samandragningar, som nu
även inkludera de ofrivilliga sammandragningar i livmodern, vilka är de
viktigaste, kombinerade med de viljestyrda sammandragningarna av bukmusklerna
och diafragman, samverkar och trycker på dessa passiva valparna tills
slutningen en av dem kommer ut. Valpen kan antingen komma helt och hållet
innersluten i den inre blåsan, men denna kan också ha brustit under
förlossningen. Valpen sitter fast vid navelsträngen och denna sitter i sin
andra ände fast vid moderkakan, som vid det här laget antingen redan har
lossnat eller är på väg att lossna från livmoderväggen. Moderkakan kommer
antingen tillsammans med valpen eller strax efter. Tiken villar några
sekunder efter ansträngningen och sätter sedan igång med att slita sönder
fosterhinnorna och navelsträngen med tänderna. Hon slickar och stimulera
valpen, som snabbt ska leta sig fram till en spene, och under normala
förhållanden genast börja suga. Om tiken har haft ett långdraget och
ansträngande värkarbete kan hon ibland vara så utpumpad – och ibland
även psykiskt i obalans – att hon inte gör några ansträngningar för att
få bort fosterhinnorna från valpen eller biter av navelsträngen. Då ska
man uppmuntra tiken att vila sig, men det är livsviktigt för valpen att den
som assistera snabbt får bort fosterhinnorna från dess mun så att den får
luft och kan andas. Görs inte detta omedelbart kvävs valpen.
Sammanfattning av en normal valpning
1.
Temperaturen sjunker 24-48 timmar före valpningen.
2.
Tiken ligger utsträckt med huvudet mellan frambenen.
3.
Hon blir allt rastlösare, ett säkert tecken på att
förlossningsarbetet satt igång.
4.
Hon tittar på bakdelen och slickar den.
5.
Hon vägar äta, dock inte alltid.
6.
Någon gång är hon illamående.
7.
Vulvan är svullen och mjuk och har klara slemmiga flytningar.
8.
Hon börja trycka sig mot väggen i valplådan och spänna sig under
värkarbetets andra stadium.
9.
Tag tiden från och med nu.
10. Ofta börjar hon riva i lådan
mellan värkar och flämtningar.
11. Återkommande regelbundna eller
oregelbundna.
12. Vattenblåsan blir synlig. Ta
inte fel och tro att det är en valp.
13.
Som regel går blåsan sönder av sig själv eller slits sönder av
tiken.
14.
Strax efter syns första valpen. Nosen först, frambenen sträckta
framåt och uppdragna under hakan.
15.
Valpen är född. Ta isär hinnan vid nosen.
16.
Drag ur moderkakan, efterbörden.
17.
Pressa blodet ur navelsträngen och ta sedan av den genom att nypa ihop
och slita av.
18.
Torka valpen torr, lägg den vid en spene och se till att den suger.
19.
Tiken äter förmodligen upp efterbörden.
20.
Väg valpen.
21.
Gör rent i lådan och byt ut de söliga tidnigarna mot rena.
22.
Ge tiken lite sval mjölk med druvsocker i.
23.
Låt tiken vila efter varje valp.
24.
Ta ut tiken så hon får rasta av sig, om valpningen drar ut på tiden.
25. Var noga med att räkna
alla efterbördar, håll reda på att även den sista kommit. Kontrollera att
det inte finns någon valp kvar i tiken. Vid tvekan kontakta veterinär.
26.
Varningstecken: Starka värkar utan resultat under två timmar,
uppehåll i värkarbetet under flera timmar, om tiken kollapsar eller får
krampryckningar. Om det ovanliga händer att tiken åter börja få värkar
efter en lång paus, är de som regel inte starka nog för att få fram mer
än en valp, om ens det.
27.
Om valparna dröjer, ta temperaturen på tiken varje dag.
28.
Valparna klarar sig några timmar efter det att yttre vattenblåsan har
brustit om inte moderkakan har lossnat från livmoderväggen och om
navelsträngen är hel.
29.
Hindra tiken från att slicka den inre, rödaktiga blåsan, innan
valpen är född. Om den brister är valpen i fara.
30.
Ha om mjöligt en 10 ml spruta och kanyl och ampuller med
kalciumglukonatlösning till hands. En injektion vid första tecken på
eklampsi ger dramatiska resultat.
31.
Titta efter tecken på diarré hos
valparna.
32.
Om de är sjuka, utfodra dem med ljummen yoghurt med hjälp av
nappflaska.